Abrigo Rainha Sílvia

Mamma till min son, mina syskon och vår mor

Igår var det söndag, och det blev den lyckligaste dagen i mitt liv!
Jag har väl annars inte haft så många lyckliga dagar, för jag kommer inte från en lycklig familj. Jag skall förklara.
Jag heter Vitória och är 15 år, äldst av fem syskon och mamma till Ravi, som är 5 månader. Nu kanske du tycker att det måste vara hemskt att bli mamma när man nyss fyllt 15. Och det var hemskt när jag förstod, men mest för att allt omkring mig var så sorgligt.
Min mamma har haft två män, den förste är pappa till mig och min bror Vítor men han övergav oss när jag var tre år och jag minns honom inte. Min mammas andra man minns jag. Han är pappa till mina tre yngsta syskon, men han gav sig också av för flera år sedan. Kanske blev min mamma förändrad när också han försvann, och tappade livsgnistan och blev underlig. Jag vet inte, för det kan ju förstås vara tvärtom, att hon blev övergiven för att hon var annorlunda. Hon har alltid varit snäll mot oss, men klarar inte av att ta hand om oss.
Hon hade inget arbete, och vi överlevde på barnbidrag. Men när hon fick pengarna så rann de bara iväg. Efter några dagar fanns det varken mat eller pengar, och när vi blev hungriga fick vi gå och tigga hos folk i grannskapet. Och visst fick vi mat, men vi fick också höra många elaka ord om mamma. Sedan slog hon sig ihop med en man som använde droger och det började hon också göra. Redan tidigare hade gjorts orosanmälningar hos barnavårdsnämnden, och nu kom det fler och det gjordes en inspektion som slog fast att vi var utsatta för vanvård och skulle tas om hand. Så hamnade Vítor på ett ungdomshem och de yngre på barnhem. Jag var 14 och lämnades att hand om mamma och hjälpa henne medan hon gick ett program för drogavänjning. Nu fick jag ta hand om pengar och inköp. Jag lärde mig mycket, och det var bra. Och mamma klarade av att bli drogfri och det var ännu bättre. Men jag var hela tiden orolig för mina syskon och besökte dem så ofta jag kunde. Mamma besökte dem aldrig fast jag bad henne. Men när mamma och mina syskon var borta, kände jag mig ledsen och ensam och så hände det som inte borde ha hänt. En pojke, ja, han var 20 år och bodde i grannhuset kom för att göra mig sällskap. Han var hygglig men jag var inte ens förälskad i honom, ändå kom vi samman och jag blev gravid.
Under tiden rymde min bror Vítor från ungdomshemmet. De äldre pojkarna utsatte honom för mobbning, övergrepp och stryk.. Han hade gått i högstadiet och älskat skolan. Nu hamnade han utanför systemet, ungdomshemmet hade varken skyddat honom från övergrepp eller hjälpt honom att fortsätta skolan. Man hade struntat i honom.
På barnhemmet är det bättre, men mina syskon längtar hela tiden efter mig, Personalen säger, att mina syskon är så väluppfostrade och snälla. Konstigt att höra, för det var ju på grund av vanvård de kom dit. Du som kanske läser detta har nog redan förstått, att vi syskon står varandra mycket nära, och vi är väldigt lika varandra, tysta och stillsamma. Och vi bryr oss väldigt mycket om varandra.
Nå, tillbaka till mig. När min graviditet var uppenbar sökte jag hjälp, och trots att min hemstad är stor, fanns det ingen som kunde hjälpa mig, men en assistent tog kontakt med Abrigo, och körde mig hit. Och jag förstod med en gång, att här är en bra plats. Och då tänker jag inte bara på att här alltid finns mat, men att det framförallt finns människor som vill mig väl och som lyssnar. Det finns inget att klaga över, varken här eller på sjukhuset. Och så får jag möjlighet att tre gånger i veckan prata med mina småsyskon på telefon. Och mamma? Ja, hon lever i sin egen värld och har inte en enda gång ringt mina syskon, trots att hon alltid lovar. Nu är det ju min bror som får hjälpa henne, ännu har ingen kommit för att tvinga honom tillbaka till ungdomshemmet.
Förlossningen gick utan problem, och Neya, vår sjuksköterska, var med mig hela tiden och fick mig att känna mig trygg. Min lille son heter Ravi och är så underbar, och jag förstår inte kvinnor som tycker det är besvärligt att sköta sina barn. Jag älskar att ta hand om Ravi!
Men så kom då söndagen igår, och Ravi skulle döpas, och jag också för jag var inte döpt. Och så fick jag den bästa överraskningen. I hemlighet hade personalen på Abrigo gjort en överenskommelse om att mina syskon skulle få delta, och vaktmästaren åkte för att hämta mamma och Vítor, Alla kom hit redan på morgonen. Som jag hade väntat och längtat efter detta! Vi fick en hel dag tillsammans, med frukost och lunch och tårta efter dopet. Och det togs många bilder av oss alla tillsammans. Också mamma hade en bra dag, och var glad. Det här kommer jag att glädja mig över länge.
Jag vet, att mina syskon kommer att hamna i kö för adoption. Då förlorar vi kontakten, det vill jag inte ens tänka på. Men domstolen har också bestämt, att de inte får skiljas åt. Det blir nog svårt att finna någon som är beredd att adoptera fyra barn i åldern mellan 11 och 14. Kanske jag hinner fylla 18 – då får jag chans att begära vårdnaden och vi får vara tillsammans igen.

Vitória berättade för Stefan Martinsson som skrev ner och sedan läste vi igenom allt tillsammans