Volontärer

Nedan skriver fyra volontärer som arbetat på Abrigo om sin tid i Brasilien.

Adam Olsson, volontär på Abrigo

Jag heter Adam Olsson. Jag är 19 år och kommer från Stockholm. Första gången jag hörde om Abrigo var för två år sedan. Jag hade just börjat på internatskola i Sigtuna och lärde snabbt känna en kille som heter Sven Martinsson och kommer från Brasilien. Han berättade att hans pappa hade byggt upp ett arbete bland unga gravida och hemlösa kvinnor. Jag blev snabbt intresserad och tyckte det var en bra grej han gjorde. Jag har alltid velat åka till Brasilien och såg det som en perfekt möjlighet att kombinera Brasilien med volontärarbete.

I maj förra året tog jag och Sven studenten. Han valde att studera i Sverige, och jag stack till Brasilien.

Mitt första intryck av Abrigo var av ett stort härligt ställe for hemlösa gravida kvinnor. En trygg och säker miljö for dem själva och deras barn. Allt här är naturligtvis väldigt annorlunda än vad jag var van vid, men jag kom snabbt in i livet och arbetet.

Min huvuduppgift på Abrigo är att ge kurser i engelska för mammorna här på Abrigo och för ungdomar i kåkstäderna runt omkring. Det blev en del kulturkocker i början. Brasilianare är inte precis kända för organisation och punktlighet. Och det var liksom aldrig tyst, och alltid väldigt varmt. Det fanns tillfällen då jag var sugen på att ta nästa plan hem! Anledningen till varför jag inte gjort det är för mammorna har märkt när man inte är helt glad och haft längtan hem till familj och flickvän och då har de hjälpt en. De här flickorna saknar mycket, men de har en otrolig omtänksamhet och välvilja som jag tycker är viktigare an pengar, stora hus, lyxbilar och allt annat vi svenskar sätter så högt.

Image Jag har under tiden här fått se och höra en hel del som man chockas över. Man förvånas över hur människor orkar leva trots fruktansvärt svåra förhållanden.  Jag tror att jag i framtiden kommer att ha väldigt stor nytta av att fått möta en helt annan verklighet än den jag kände till och jag ångrar inte att jag åkte hit.

Förutom undervisning i engelska har jag också haft ansvar för att se till att kvinnorna städar sina rum och utför sin del av arbetet på Abrigo, då har de ibland tyckt att jag är tjatig men jag har också haft den mer populära uppgiften att dela ut fickpengar. Jag har varit jour på nätterna, vilket innebär att om någon av mammorna eller deras barn är behov av att åka till sjukhus eller något annat akut är det mig de har väckt.

Men min viktigaste uppgift har varit att finnas till hands när någon behöver prata, eller få litet tröst. Jag lärde mig snabbt portugisiska, vilket är en förutsättning för att jobba här, så språket har inte varit något problem i samvaron med kvinnor, barn och anställda på Abrigo.

Det är ju självklart att man inte kan vara kompis med alla. Men kvinnornas välvilja gör att man kommer överens med alla, särskilt när man tänker på allt vad de har gått igenom av svårigheter. Då blir man tacksam över deras omsorg, och glad över att kunna erbjuda dem samtal och hjälp.

Elisabeth Johansson, sjuksköterska och volontär på Abrigo

Så länge jag kan minnas har jag drömt om Brasilien och hoppats att en dag få komma till Abrigo Rainha Silvia för att lära känna Hemmet och försöka hjälpa till i arbetet bland kvinnor och barn.

Efter att ha avslutat mina studier till sjuksköterska i Sverige öppnades en möjlighet för mig att resa hit. Från första stund kände jag mig som hemma. Brasilianarna är oerhört gästfria och vänliga och mycket intresserade av att lära känna folk från andra länder. Image

Mina arbetsuppgifter på Abrigo varierar från dag till dag. Tre dagar i veckan har gynekologen, Dr Juarez, sin mottagning öppen, inte bara for dem som bor på Abrigo utan också för kvinnor från närliggande slumområden och då assisterar jag honom i hans arbete. Kön till kliniken brukar vara lång. Hit kommer kvinnor i alla åldrar och med alla möjliga sorters besvär. Dr. Juarez tar sig alltid tid till att på ett vänligt och pedagogiskt sätt förklara vad de olika besvären beror på. Det uppskattas mycket och har gjort att det kommer kvinnor även långväga ifrån för att få hjälp. Andra dagar håller jag till i den lilla pediatriska kliniken. Jag väger och mäter barnen som bor på Abrigo och kontrollera att de utvecklas väl och att de mår bra. Till andra uppgifter hör att hjälpa till i förskolan Creche Isabel, och passa de barn som bor på Abrigo. Jag svarar också för musiken vid gudstjänsterna på söndagarna. Den mesta tiden ägnar jag åt de kvinnor som bor på Abrigo. För mig är det viktigt att de ser mig som en vän, en person de har förtroende för och kan lita på. Att de kan prata med mig om sina bekymmer och om sina glädjeämnen. Många har dålig självkänsla och det är en lång process att förändra deras syn på sig själva.

Om kvällarna går mammorna i skolor i närheten. Möjligheten till en bra utbildning betyder mycket i arbetet med att försöka förbättra livsvillkoren för fattiga människor i Brasilien. Skolan ger också mammorna en möjlighet att få komma från Abrigo och sina barn en stund, få tid för sig själva och möta andra människor.

Trots att de flesta av kvinnorna som bor här har levt en stor del av sina liv i fattigdom, i en värld fylld av våld, sexuella övergrepp och andra förfärliga händelser som jag aldrig kommer kunna förstå helt därför att jag själv inte upplevt dem, så finns det ändå så mycket glädje i deras vardag. De har lärt sig att glädja sig över i våra ögon små saker. Kvinnorna på Abrigo och folket i kåkstäderna runtomkring har genom sin kärleksfullhet och generositet lärt mig så mycket mer om livet än vad jag någonsin kommer att lära dem. Jag är väldigt glad och tacksam över att ha fått möjlighet att komma till Abrigo för att under en tid av mitt liv få dela det liv som är deras.

Samuel – Volontär på Abrigo

Så kom den 5:e september och jag satt i bilen på väg ut till Abrigo. Trött efter den långa flygresan och tidsomställningen, men samtidigt med en växande förväntan och spänning inför hur livet på Abrigo skulle bli. Och så var jag då framme. Bland palmer och apelsinträd låg Abrigos vackra huvudbyggnad.

Ivriga kvinnor och barn samlades för att lära känna mig och visa mig allt. Omtumlad hälsade jag till höger och vänster. Det blev även mitt första möte med portugisiskan, ett språk som till en början kändes som ett stort problem, men som jag sedan kommit att älska. Alla brasilianare jag mötte försökte på alla möjliga sätt göra sig förstådda. Det var verkligen en lättnad, eftersom jag kunde ha blivit isolerad på grund av språkproblemen. För varje dag lärde jag mig fler och fler ord. Och alla gjorde allt för att förstå min stapplande portugisiska.

Kvinnorna och de anställda har hela tiden visat mig stor omsorg om mig. Under den första månaden blev jag på grund av det brasilianska klimatet några gånger sängliggande med feber, då blev jag ständigt uppassad med färskpressad apelsinjuice och med ”krya på dig”- hälsningar.

Till en början bestod mitt arbete på Abrigo mest i att umgås med alla som bor här, men jag tillbringade även tid i Abrigos Förskola.

Efterhand kom jag att känna mig alltmer hemma. Jag började även inse vidden av Abrigos arbete. Det är så mycket mer än bara ett hem för unga mammor. De olika klinikerna är öppna för alla och det fascinerar mig hur mycket arbete som utförs bland människor utanför Abrigo. Jag fann mina egna ansvarsområden. Jag ansvarar för Datasalen, musiken i kyrkan på söndagarna och med barnen på vardagarna. Men framförallt försöker jag finnas till hands med samtal och stöd för de kvinnor som bor här.

Efter att ha bott sex månader på Abrigo tillsammans med mammorna har jag fått en god inblick i arbetet. Jag har även fått möjligheten att komma kvinnorna närmre in på livet, vilket är väldigt intressant. Varje mamma har sin egen historia av svek, utstötthet och inte sällan sexuella övergrepp, men trots detta är Abrigo en plats med mycket glädje. Självklart uppstår det ibland mindre bråk mellan det boende, eller bland barnen, precis som bland tonåringar och barn i Sverige. Jag skall inte påstå att jag levt ett ansträngande liv, livet i Brasilien är intensivt men sällan stressigt, men dagarna har fyllts med ofta oväntade uppgifter.

Abrigo är en plats där unga mammors framtidsdrömmar väckts, och där de får hjälp att komma ett stycke på vägen. Mammorna pratar gärna om att de vill studera så att det kan få ett riktigt jobb, kanske på sjukhus eller som lärare. Några har ännu inte kommit så långt att de vågar sätta så stora mål för sina liv, men de utvecklas och tids nog kommer förhoppningsvis även de att inse att det är genom utbildning som dörrar öppnas för ett bättre liv för dem och deras barn.

En söndag i månaden är det dopgudstjänst på Abrigo. Människor från de fattigaste delarna i kåkstäderna runt Abrigo kommer då till kyrkan for att döpa sina barn eller själva bli döpta. De befinner sig längst ner på samhällsskalan och är varken välkomna till den katolska kyrkan eller till de stora pingstkyrkorna. En längtan efter dopet får dem att komma till vår kyrka på Abrigo; kyrkan som du ar välkommen till även om du inte har skor på fötterna eller Bibeln ständigt under armen. Det dröjer en stund innan alla har samlats i kyrkan. Punktlighet är inte något som utmärker brasilianare! När gudstjänsten väl börjat är kyrkan fylld, värmen ligger tryckande och ljudet från människors ivriga viftande med psalmbladen hörs som ett svagt sorl i kyrkan. Gudstjänstordningen är enkel, men innehåller i princip alla delar som finns hemma. En dopgudstjänst har inte sällan över tio dop. Efter gudstjänsten bjuds alla på lunch med grillat kött, köttkorv och andra brasilianska specialiteter.

Så knyts arbetet samman; söndagar och vardagar, glädje och allvar i ett försök att tillsammans förändra framtiden för kvinnor och barn från Rios gator och kåkstäder.

Maria, a Sueca

Maria Björkman heter hon, på Abrigo fick det bli Maria, a sueca, Svenska Maria. För här finns flera andra Marior.

Under 6 månader har denna 23-åriga sjukgymnast från Svenljunga varit volontär på Abrigo. Här ger hon oss några intryck och upplevelser.

Den där dagen i januari när jag för första gången kom till Abrigo var det få av de föreställningar jag hade gjort mig som stämde med den verklighet jag mötte. Den första tiden präglades därför av lika mycket nyfiket upptäckande som förvirring. Jag fick omedelbart uppleva den brasilianska öppenheten och vänligheten. Trots att jag var en fullkomlig främling behandlades jag som en i familjen. Alla var nyfikna på mig och försökte efter bästa förmåga kommunicera.

Jag hade i början svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till den nya miljö och situation som jag befann mig i och jag kämpade hårt för att förstå och göra mig förstådd på portugisiska. Genom mina, ofta klantiga och misslyckade, försök att anpassa mig har jag kommit att förstå att flickornas livssituation handlar om så mycket mer än den faktiska bristen på pengar och socialt stöd. Andra människors sätt att förhålla sig till dem påverkar dem och formar deras självbild.

Det kan låta egendomligt, men jag tror att mina språksvårigheter i vissa avseenden varit en fördel. De har minskat klyftorna mellan mig och flickorna och gjort tydligt att vi har mycket att lära av varandra. De har förstått, att jag har behövt deras hjälp för att klara mig och samtidigt genom min utbildning och mina erfarenheter haft något att bidra för att hjälpa dem. I takt med att jag att mina kunskaper i portugisiska ökat har också min roll på Abrigo förändrats. Fokus har flyttats från mina konkreta uppgifter, som förvisso är nog så viktiga, till det som jag numera ser som min viktigaste roll: Att fungera som en syster, som finns till hands, stöttar och uppmuntrar, men som också i bland tjafsar, skämtar och pratar strunt.

Innan jag åkte var mitt mål med volontärtiden att lära mig mer om den brasilianska kulturen och att se och förstå hur det kan vara att leva under andra förutsättningar än mina egna. Efter fyra månader har jag insett att jag aldrig fullständigt kommer att kunna första hur flickorna på Abrigo har det. Mina referensramar är allt för snäva och det som är deras vardag är inte min. Tiden här på Abrigo har ökat min förståelse och gett mig nya perspektiv inte minst på min egen tillvaro och jag är otroligt tacksam för att jag för en stund fått vara gäst i Abrigos ofta tuffa men samtidigt generösa verklighet.